Älskade pappa, ️
Redan i somras, när du började kämpa med kräkningar, feber, hög sänka och dåligt blodvärde, kände jag att du nog påbörjat din sista resa. Resan mot ljuset.
Efter att ha hälsat på dig, när du precis insjuknat hemma i din säng, tog jag spontant en bild på mina blyspröjsade fönster i hallen. Tyckte att det strålade ett så vackert ljus in genom fönstren. På bilden ser jag sen att det var ett väldigt speciellt ljus, ett ljus som strålar mellan himlen och hjärtat på en man som ligger vilandes på rygg, med kudden bakom sitt huvud. Fönstren blev till vackra kyrkofönster.
Då visste jag.
Min älskade, godhjärtade, känslosamma, lite tysta, sköra, intelligenta, analyserande och genomsnälla pappa. Som kunde skratta så att tårarna rann nedför dina kinder, de gånger då du riktigt skrattade.
Tyckte så mycket om när du gjorde det, att få se dig sådär okontrollerat glad.
Du har funnits i mitt liv i snart 49 år. Redan i mammas mage fick vi kontakt. Jag sparkade vilt när jag hörde dig spela piano eller fiol. Ville självklart, som typ femåring, börja ta pianolektioner hemma hos kantor Thorild Ahlund i Torsång, för det gjorde ju min pappa.
Kommer ihåg när jag fick köpa trädockan hos Kerstin på Torsångs café. Du ville ge den till mig. Dockan står på mitt nattduksbord idag och där kommer den att få fortsätta stå.
Alltid har du funnits där, om än inte alltid aktivt närvarande.
Du var mer pappan som fanns där lite i bakgrunden,
men du fanns där, alltid. Jag älskade att prata med dig.
Tyckte om att lägga mig bredvid dig i din och mammas säng. Prata om livet. Vi brukade skoja med mamma och säga att vi har ett inre lugn, du och jag, som hon, som sällan kan sitta still mer än två minuter, avsaknar, skojade vi.
Sanningen är väl den att det där utstrålade lugnet på utsidan kunde utkämpa en strid, på insidan.
Jag har alltid känt att jag förstår dig pappa, på djupet.
Tror vi förstod varandra.
På riktigt.
Eller rättare sagt, jag vet att det var så.
Det är så.
Ända tills du tog ditt sista andetag, måndagen den 24 februari kl 16:07, var du en riktig kämpe. Jag önskar att jag vågat köra bilen lite lite snabbare så att vi hunnit fram för att hålla dig i handen när det slutligen var dags att lämna, men vi kom ungefär en minut försent.
Kanske ännu mindre.
Kanske handlade det om sekunder.
Hoppas att du kände att jag var påväg, att jag kom springandes in i korridoren för att vara hos dig.
Kanske såg du oss genom fönsterrutan och bestämde dig för att gå, just då.
Sköterskan som satt där med dig berättade att du tittat ut genom fönstret när du gick.
Kanske ville du bespara oss det där sista jobbiga ögonblicket. Jag väljer att försöka tänka så, samtidigt som det gör extremt ont att inte ha varit hos dig när du lämnade jordelivet.
När du lämnade för en mer rofylld värld.
En värld där du nu får känna ett inre lugn, hela hela tiden.
Du förtjänar verkligen det pappa, men jag saknar dig, förlamande mycket.
Jag lovar att försöka leva efter dina goda råd att: "stressa inte, för då kan det gå åt hel..te" och "tänka på att livet går fortare än du förstår".
Jag ska göra mitt allra allra bästa för att leva livet, alla dagar.
Jag ska leva åt dig och göra alla de där sakerna som du kanske hade velat göra, men inte förmådde.
Pappa, jag ser fram emot att du fortsätter att hälsa på mig. Jag bad dig om det där i sjukhusrummet, där jag låg på ditt bröst och krampaktigt kramade din döda kropp.
Jag vet att du hörde mig.
Veckan som passerat, efter din död, har innehållit många magiska tecken och symboler.
Du var en riktig pulgubbe, gillade teknik och har fortsatt att fokusera på tekniken.
Men, jag känner mig även enormt tacksam över de vita fjädrarna och det överjordiska fotografiet.
Fotografiet är redan inramat i guldram och uppsatt på väggen till höger om min säng.
Jag älskar dig pappa, och det känns skönt att jag hann säga det till dig sista kvällen, när vi såg varandra djupt in i varandras isblå ögon, för allra sista gången.
Du svarade "Tack" och sa sen något ohörbart tillbaka.
Jag vet vad du sa pappa.
Vila i frid nu pappa.
Njut av lugnet, ljuset och friden.
När du får ork och lust, kom gärna och hälsa på mig igen.
Och igen och igen och igen.
Jag blir glad då.
Jag längtar.
Hela tiden.
/ Stina
Visa mer
Visa mindre