Tanja Berglund

Min fina vän, saknar dig.

Man säger att det blir lättare, vilket det inte blir. Jag saknar dig så, grät till en fånig låt häromdagen för minnet av din min och tolkning av just detta, är så stark. Din närvaro , saknas mig.

Jag saknar dig finaste mamma️ jag önskar du var här

Vi tänker på dig !

Sån stor sorg. Vila i frid, Tanja. All kärlek till dina tjejer och övrig familj😉

Älskade syss. Nu har datumet gått över till dagen, datumet då det är dags att säga farväl. Jag slås av insikten att jag aldrig mer kommer få höra ditt skratt, som är så likt mitt eget aldrig mer få höra din röst aldrig mer få krama om dig. . Det är tungt. Du lämnar ett tomrum hos så många av oss jag önskar så att ... ja du vet, jag ö nskar så. Att utgången blivit en annan. Oavsett allt, min älskade syss, så älskar jag dig. Jag tror att du och Hampus nu är tillsammans och spelar musik så att skyarna skälver. Min älskade syss ️

Vi sågs helgen före. Det var alla helgons dag och jag skrev kvällen innan för att fråga om du ville träffas då jag hade köpt en lykta för att lysa upp och göra fint och till min stora glädje svarade du jakande och vid 17-tiden på lördagen sammanstrålade vi uppe vid graven. Som alltid var det jättetrevligt att ses och vi talade om Hampus och allting kring det som varit och det som hänt, om Maya och Alma och pappa, om livet i stort. Fastän det var både becksvart och inte direkt någon värme flöt pratet på och tiden flög och snart hade 45 minuter gått. Vi beslutade oss för att bryta upp, kramades och tog sällskap tillbaka nedåt medan du som vanligt så vänligen upprepade din stående inbjudan om att "du får komma förbi när du vill" till vilket jag upprepade mitt vanliga tackande för vänligheten, så som man gör. Du sa att du du skulle vidare, att du skulle gå och tända hos mamma och i minneslunden. När vi kom ner till vägen var det fullt med folk och bilar och stök. "Ta hand om dig" var dina sista ord. Jag hasplade ur mig ett reflexmässigt "ja, detsamma!" utan att tänka någonting mer på det - för varför skulle jag? Du skulle ju finnas kvar där, med din inbjudan, som betydde att vi framöver skulle komma att ses och umgås och prata och minnas. Men så blev det aldrig. Du försvann ut mellan buskarna och över vägen, bort ut i mörkret. För alltid. Jag tänker så på och känner med främst Maya och Alma, samt Joel, men också pappa Krister som tilldelats ett sådant övermått av förlust och sorg de senaste åren. Även om den inte på några vis räckte till är jag ändå himla tacksam för den lilla stund vi fick där på kyrkogården, att vi äntligen fick samtala ett slag, på tu man hand. Men jag hade (och har) så mycket mer jag ville prata med dig om, så mycket mer att berätta. Nu är möjligheten att säga dessa saker förlorad och jag får bära mina tankar och ord inombords i stället. Vad jag ångrar att jag aldrig nappade på ditt erbjudande om att komma upp och hälsa på... Tillfälle till inte bara konversation utan även umgänge över huvud taget är för alltid förbi och det enda jag kan göra för att på något vis försöka hedra ditt minne och återgälda din värme är helt enkelt att återupprepa de välmenande ord som du lämnade mig med i förhoppning om att de får fäste och gör skillnad hos dem som läser detta: ta hand om er - alla. Kramis. ️ ️

Mitt liv har stannat. Saknar dig.️❤️⚘️

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer. Alltför tidigt lämnade du Tanja. Är tacksam för alla minnen. Vila i frid min vän.