Lars-Erik Eriksson

Vår käre kusin har lämnat oss. En trygg dalmas med värmländska rötter är borta men Lars-Erik minns vi med stor värme och glädje. Vid den stora släktens sammankomster avlöste historierna varandra. En minnesskatt att ösa ur.
Lars-Erik var, som barn ofta hos farmor och farfar. I ett obevakat ögonblick for han som en blixt, nerför Asphyttegatan där farmor Alice stoppade hela trafiken med höjt paraply.
Ingen åtgärd är för stor för att skydda ett livligt barnbarn! Med ganska nytaget körkort körde Lars-Erik mig och kusin Kicki till bröllop där vi var brudnäbbar. Nervevade rutor och ansenlig hastighet gjorde våra frisyrer intressanta och mitt diadem åkte ut genom bilrutan. Snabbt fixat av en handlingens man. Stanna, leta upp diademskrället och så snabbt iväg igen. Vi kom fram med diadem och allt.
Imponerade ( om än lite omskakade) av vår coola kusin.
En stor händelse var när jag som tolvåring fick hänga med Lars-Erik och hans kompisar på ishockeymatch. Leksand mot Björklöven tror jag det var. Lars-Erik kunde alla spelare, resultat och poänger mm. Det var liv i luckan vill jag lova och åsikterna om spelare och domare var tydliga.
Lars-Erik fick så småningom egen stor familj och tempot blev lite lugnare. Vid besöken i Venjan var det härligt att känna hur Britt och Lars-Erik spred värme och trivsel. Mysiga samtal och gärna om sport! EN gång lyckades jag imponera lite genom att dra hela ryssfemman i ishockey från Sovjets superlag på 70-talet! Lars-Erik, som kunde ALLT, satt tyst en stund innan han sa: Det var som f..n!!
Nu fattas du oss alla, främst familjen men också släkt och vänner.
I minnet och i hjärtat finns du kvar.